Så kom dagen för beslut. Och det blev ett nej.
Det känns...bra.
Lite tungt, men bra.
Det är dags för mig att landa, att rota mig på ett ställe, att inte slita upp allting, packa väskan och åka.

Hann inte prata med min chef innan jag fattade beslutet men någonstans i magen känns det ändå rätt.

Dagen avslutades med ett intensivpass spinning och cykel i mörkret hem.
Rensar virrig hjärna bra.

Nu: sova.

Ja, vad var det egentligen som hände med den här bloggen?

Hur kommer det sig att jag är så dålig på att uppdatera? Är jag fullt upptagen med träningen?

Nja.

Det kom något emellan. Det kallas för livet...

För det första är jag förkyld. Järnplåtar, vilket skräp!

Det är ingen fel på motivationen, men även jag inser det dumma med att träna med halsont och huvudvärken from hell. Igår var jag på bio - satt still och fick feberfrossa. Suck.

Så det är vila och sen promenader i helgen på mitt schema just nu.

På söndag har jag satt upp mig på ett aerobicpass på kvällen.

Vi får se. Jag hoppas.

Sen kom det mer saker.

Jag fick inte bara ett - utan två - erbjudanden om att lämna landet för jobb. Till ett varmare men farligare ställe.

Och jag VILL. Jag vill verkligen säga "jajemen, ja, absolut, klart jag åker, japp, räkna med mig, kanonkul".

Men det går inte.

Väl.

Väl?

Eller gör det?

Det är en möjlighet. Det är en stor erfarenhet. Det är en ära att bli tillfrågad trots att jag inte ens sökt. Det skulle se fint ut i mitt CV.

Men jag känner att jag sviker. Jag har ett jobb att sköta, hey, hade de ringt när jag fortfarande jobbade på trumpetfirman så hade jag sagt ja på stående fot, när börjar jag, när går planet, kan jag komma nu, vaddå vänta till januari?

Riktigt så enkelt är det inte.

Längre.

Riktigt så stor önskan efter att fly har jag inte.

Längre.

Och jag vet ju att jag måste säga nej. Tacka för förtroendet, tack för att ni tror att jag skulle passa just där, just nu, men nej, det går inte.
Hade de ringt om ett år hade det varit en annan sak.

Men chefen säger "vi ska prata om det där på riktigt" när jag hasplar ur mig det lite snabbt ur mungipan och liksom slätar över det faktum att jag faktiskt är tillfrågad om något fint, säger att jag vet att jag inte kan, att det inte går, att jag sviker, att det ligger dumt i tiden, bara för att han inte ska tycka att jag gör just det. Sviker alltså.

Vi ska prata. Okej. Sen. Inte nu. Jag får fundera ett tag till.

Så vad säger man, livet kom lite emellan mig och bloggen.

Livet kom så att säga emellan mig och livet.

I min bubbla snurrar världen mer kring Afghanistan än träning just nu.

Har inte försvunnit, har bara varit på resa. Nu är jag hemma och vänder, i morgon drar jag på övning över helgen. Det ska bli roligt.

Har en låt på repeat i huvudet, efter måndagens kaos och förtvivlan har lugnet lagt sig. Han har någon annan. Det finns inget att säga, inget att göra.
Han har inget mer att säga mig, vänskapen var inget värd.

Livet går vidare.

"Somebody said you got a new friend
Does she love you better than I can?
Big black sky over my town
I know where you at, I bet she’s around
Yeah, I know it’s stupid
I just gotta see it for myself

I’m in the corner, watching you kiss her,oh…
I’m right over here, why can’t you see me, oh…
I’m giving it my all but I’m not the girl you’re taking home.."

När hoppet om en bra spinninginstruktör med tider som passar mig precis lagt sig sprang jag på ett av de absolut bästa passen jag varit på i måndags kväll.

Det var värt en cykeltur, att köra vilse och stressa in på ett nytt gym, förvirrad och lost in space. Ett intensivpass, ett RIKTIGT intensivpass, med bra musik, pepp, tempo, inte tusen positionsbyten och jag kände hur dagens jobbiga känslor bara rann av mig. Jag kommer bli stammis, måndagarna kommer att ha heliga spinningkvällar från och med nu.
Och som om inte det var nog kastade mitt vanliga gym in en vikarie idag på medelpasset som var jättebra. Dock visade det sig att hon bara kör på andra sidan stan och lite sånt. Äääh. Jag får ju ner en bra cykel om en vecka.
Och det går ju sånna där tåg under marken också. Bra grejjer.

Var ute och reste med jobbet, ute i "verksamheten" som det så fint heter. I den riktiga världen alltså. Och jag fick sån galen längtan ut i den igen.
Vem vet, jag kanske slänger iväg en ansökan åt något håll snart igen.

Det ordnar sig det här också.

På något vis.

Vet ni vad jag är trött på?
Ensamheten.
Men i valet mellan den hysteriska sommaren är ensamheten ett lätt val.

Ändå, varje gång jag måste släppa taget gör det ont.

Jadå Lisa, jag är fortfarande vid liv.

Dock har det varit så mycket annat som tagit tid.

Måndag eftermiddag var ingen höjdare jobbmässigt och jag var lite deppig när jag stressade hem, bytte om och drog iväg på spinning.
Det var ett bra pass med en ny ledare som jag gillade, tyvärr ska hon bara köra lunchpass i höst. Attans.

Hem och festade loss på rester från söndagens tacomiddag och efter det var allt bra igen.

Tisdagen bjöd på massor av utmaningar på jobbet, jag fick plötsligt herrejössesmycket att göra och det höll i sig hela dagen. Hann dock mellanlanda i soffan och nästan garva ihjäl mig åt "Sveriges värsta bilförare" eller vad det heter. Galet program, ack så roligt.

Sen var det snabbmarsch till gymmet och ett nytt spinningpass för mannen jag inte riktigt kan placera. Vissa delar av hans pass är ju superbra, andra saker riktigt dåliga. Jag dissar det inte rakt av, men som sagt, det tar ett tag till kanske, innan jag vänjer mig.

Igår var också en händelserik dag, en snudd på lite FÖR händelserik dag, på jobbet. Kom hem efter en hel del trassel (bortsprungna generaler, arga generaler, trasiga faxmaskiner...)  hann se lite mer knasig bilförare och sen dök jag iväg till gymmet med storasyster i telefonen samtidigt. Vi powerwalkpratade och fick mycket avhandlat. Skönt.

Sen in på det absolut roligaste aerobicpasset jag varit på, killen som körde stepup med oss förra veckan ledde oss i ett svettigt, superintensivt, jätteroligt pass. Jag studsade hela vägen hem!

Och idag slutar jag lite tidigare, köra spinning, lite överkroppsstyrka och sen hem och packa inför helgens resa och det ofrivilliga med välbehövliga träningsuppehållet.

Mina benhinnor gör ont, jag är stel och öm lite överallt, så tre lugna dagar är nog precis vad jag behöver för att sedan ta mig an det nya höstschemat på måndag. Med aerobic/dans och spinning intensiv till exempel..

Benhinnevärken är dock inte träningsrelaterad.

Det kommer sig av en riktigt intensiv arbetsdag i högklackade stövlar utan någon som helst stötdämpning...

Så kan det gå!

Ibland längtar jag tillbaka till mina gamla jobb, det gröna i mina härliga magnumkängor eller det blåa jobbet med sköna joggingdojjor, pösiga uniformsbyxor, collegetröja och massor av friskluft..

Men vad är väl en bal på slottet. Jag älskar mitt nya jobb också. Även om dagens outfit (kort tajt kjol, tajt kavaj, tajt linne, strumpbyxor och högklackade skor) inte är den mest bekväma.. :)

Igår fick jag ytterligare en kick i rumpan som jag så väl behöver.

Nu ska vi inte vältra oss i självömkan (tro mig, det gjorde jag så det räckte igår kväll!) men den korta storyn är att jag gillade någon som inte direkt var schysst mot mig och sen körde smsdump igår. För att jag var ledsen för en grej han gjort.

Sa han förlåt för det han gjort mig ledsen för? Nix.

Han gav mig bara dåligt samvete för att jag "gjort allting konstigt" genom att berätta att det han gjort inte kändes okej.

Och sen sa han att han inte ville ses mer.

Men egentligen. Vad skulle jag med honom till?
Som ser döende ut så fort man föreslår en promenad och vars absoluta favoritmat är QP på Gyllene måsen?

ÄH!

Mer tid i höst att lägga på mig själv, ja tack!

Började med att stampa i väg på en arg promenad i 1,5 timme igår.

Aj sa min fot. Jag gick ju inte precis försiktigt. ;)

Idag är gymmet på jobbet öppet igen, så idag blir det styrketräning, rygg och axlar, ikväll tvättstugan och promenad och i morgon, om foten håller, ska jag springa en sväng. Får linda den.

Och ikväll ska jag laga riktigt, riktigt god och nyttig mat, som jag kan njuta av.

Utan att någon sitter på andra sidan bordet och petar i maten och gnäller för att det är vitkål i den. Eller;

"Är det här lök?"

"Är det här lök?"

Pft.